Red Blue Old Shoes

Så som jag skriver, är precis så som jag tänker och pratar. Men jag tänker nog för mycket, skriver för litet.
                       Och på torsdag har det redan gått två hela månadersen jag lämnade mitt kära Frankrike, min hippiexistens och Någon som jag tycker lite för mycket om, för Sverige; och det ska firas på enda rätta sättet: att åka tillbaka, såklart! Det är i och försig inte bara av saknad som jag åker, utan hälften av längtan att komma bort. 
                       Jag vet inte hur många gånger folk har frågat mig, var det inte svårt att åka iväg för ett helt år sådär? Men det helt ärliga svaret är faktiskt att nej, det var tusen gånger svårare att komma hem igen. Hemma utan slutdatum, tillbaka där den enda förändringen jag ser är en längre lillebror och en ny moppe i garaget. Där någon tryckte på pausknappen den 31 Augusti 2007, och inte riktigt vill trycka på play igen. Folk sitter instängda i sig själva, och trivs bäst i tryggheten med att stanna så. 

Där de enda åskiter som kommer ur dig är dem du redan har hört.
Dom som redan har blivit testade, godkända och hållbara.

Jag vill inte säga att Frankrike är himmelriket, jag vill inte säga att jag hade velat stanna där på obestämd tid.
Men jag hade mått bättre om jag hade fått känna mig sådär mindre instängd ett tag.